Jess och Tyra

Haha, kom på att säger man verkligen att "det går i 120" eller brukar man säga att "det går i 180"? Kanske säger man båda?? Tänkte på mitt tidigare inlägg.. Men det kanske bara går i 120 och inte i 180 för mig för lite mer hade säkert gått att lägga in i planeringen. Haha, jag är flummig! Har alltid varit och kommer alltid vara, det vet ni som känner mig.. =)

Det var inte alls det som jag tänkte skriva om egentligen. Det jag funderade på var varför man (läs jag) ibland får någon slags noja som gör att man känner sig så obetydlig på något vis? Alltså det handlar inte om vänner eller pojkvän eller något sådant, jag vet (eller tror och hoppas i alla fall) att de tycker om mig för den jag är. Det handlar mer om min egen syn på mig själv.

Jag har flera exempel. Som i skolan. Hela utbildningen har gått som på räls och jag har G eller VG rakt igenom. Men jag tycker alltid att alla andra som jag pluggar med är så himla smarta och bra! Mycket smartare än mig! De kommer med så bra kommentarer och iaktagelser och verkar så duktiga. Och jag har ju inte bara VG, flest G. Så ibland känns det lite medelmåtta.

Sen om man ser till mitt största intresse hästarna. Där har jag verkligen känt mig duktig men ibland så känns det som att jag inte alls är så bra och att jag aldrig kommer att komma upp till den där nivån som jag vill. Det känns skittråkigt eftersom jag lägger ner så grymt mycket tid på det.

Sen så finns det massor med andra saker som man (läs fortfarande jag) inte känner sig nöjd med allt från hur man är socialt (som min flummighet och min lite "tysta" sida) till utssende. Och det sjuka är att man kan haka upp sig så mycket på utseende trots att det egentligen är det minst viktiga! Det är ändå det som jag fått mest komplimanger för (ok, de flesta har kommit på krogen så de kanske inte räknas?) men ändå något som man aldrig känner sig helt nöjd med. Betyder det att jag är utseendefixerad? 

Haha, det här blev ett långt och svamligt inlägg. Eftersom jag inte har miljoner (eller tusentals, eller hundratals) läsare så vågar jag publicera det trots att det är grymt ärligt. Men jag kanske ska klargöra att jag inte går och känner alla de sakerna samtidigt och tycker att jag är helt värdelös. Ibland går man ju faktiskt runt och känner sig ganska nöjd. Det är mer att sådana här tankar ploppar upp lite då och då och inlägget handlar nog mest om varför det blir så? Är det bara jag som tänker såhär?  

Och jag måste även tillägga att vad gäller komplimanger och stöttning så har jag i alla fall världens gulligaste pojkvän! Han stöttar mig verkligen i precis allt!